Jag saknar dig mindre och mindre.

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig
var du än är

Så. Nu sitter jag här, och jag ska vara ärlig för första gången på länge. Det är jobbigt, och jag har handsvett, men… det måste ut, för att jag ska kunna släppa taget. När vi ändå möts här nu, i ärlighetens namn, vill jag erkänna att det varit dig som mina första tankar varje morgon rört, i många år. Varje arla stund den starka morgonsolen letat sig in genom persiennen och puffat på mig, öppnat mina ögon, så har det varit dig jag längtat efter, dig jag vilat tankarna på. Dig jag velat ha. Ditt rus. Din doft. Oss.

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
Det är dags att lägga på
men; att stanna känns så rätt

Det är svårt så här över text, för jag vet att du inte läser. Men jag måste få det ut mig, måste lätta hjärtat och berätta. Berätta att det faktiskt är jobbigt, även om du tror att jag struntar i dig. Att jag bara vänder mig och går, utan att se mig om. Det är fel.

Det har alltid varit du som mött mig i glädjen och i sorgen. Trots att jag vet att du har baktankar och att du alltid gör mig illa har jag varje gång kommit tillbaka, alltid rusat in i din famn och försvunnit i värmen som den erhållit. Det har alltid varit du som tröstat mig, alltid varit du som svept in mig i lugn. Ett visserligen falskt lugn, men, ett lugn. En för stunden tröstande kärlek.

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

I svaga stunder, nu efteråt, känner jag att jag inte uppskattade dig tillräckligt, och jag nära sörjer att vi inte tillbringade mer tid ihop, att vi inte satt uppe längre på nätterna. Att vi inte steg upp tidigare på morgnarna. Att vi inte, sömndrucket och förälskade, hasade ut på balkongen i täcket och andades in den krispigt glittrande morgonluften. Höll om varandra.

Jag har trott att det är du som gjort, och gör, mig till den jag är. Att du är en del av mig. Det är därför vi haft kontakt så länge, det är därför har jag aldrig kunnat släppa taget. Visst, jag har försökt. Jag har försökt lämna dig, försökt strunta i dig… men, jag har alltid landat hos dig, mentalt, var jag än varit geografiskt.

Du är stor som en ande
Och gör mig liten som få
Men du får mig att le som ingen annan
och sjunka lågt, och be om mer

Men anledningen till att jag skriver är att jag vill berätta är att något, så märkbart, inom mig har förändrats. Jag är annorlunda nu. Om du inte tror mig vill jag berätta att jag har rätat på nacken och fått hållning, jag har vänt kappan och känner att, äntligen, äntligen behöver jag inte dig längre. Jag är jag nu.

För, jag älskar någon annan nu, någon som jag älskar mer än dig. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv, det vet du, det har varit roulette och det har varit ”Äh, den som lever får se!” men, nu fungerar det inte längre. Jag har funnit någon jag älskar mer än dig – och vi måste bryta. Vi måste bryta helt. Helt helt.

Nu har jag funnit någon som jag vill leva med länge. Någon som jag vill leva med längre än vad du egentligen vill tillåta.

Så, Nikotin. Du är historia nu.