Att vrida nacken av en kanin.

Tidigare i dag vann Sverige (aja, Sara Algotsson Ostholt vann väl, om man ska vara korrekt) silver i fälttävlan och skämten om hästar VS pålägg VS McDonalds har både på Facebook och på Twitter skjutits hejvilt genom hashtags, delningar, likes och RTs. Många blir upprörda, en del tar illa upp och vissa känner till och med att de måste stå på sig och försvara alla förtryckta hästar.

Trots att jag halva mitt liv blivit retad pga hästägare rycker jag på axlarna inför glåpord och skämt om hästar. Jag skrattar åt de skämt som är bra, dvs skämt som faktiskt är påhittade efter Dackefejden. Jag har alltid tyckt att det varit komiskt med människor som försökt göra sig roliga över att hästar ”bara skulle vara mat”, att man ”inte ska leka med maten” för att jag tyckt synd om dem. Tyckt att det var tråkigt att de inte visste bättre. Att McDonalds endast använder nötkött, och att man tekniskt sett, inte kan rida på mat.

Jag var ensambarn då jag växte upp. Då mina syskon flyttade hemifrån fick jag min första häst. Han var en, på gränsen till, albino-vit liten ponny, blind på ena ögat och jävligt elak. De andra tjejerna i klassen spelade fotboll, eller ja, hälften spelade fotboll, den resterande halvan ”dansade jazz”. Jag tyckte att det var vansinnigt töntigt med både fotboll och jazz. Men de drev med mig, både fotbollstjejer och fotbollskillar, jazz-tjejer och jazz-killar. (… nej, jag skojar, det var inga killar som dansade jazz. Det var inte okej för killar att dansa jazz då, de skulle de ju dansa breakedance.) Missförstå mig inte, jag hade massor med vänner. Men skojbråken har alltid funnits – kanske blev jag aldrig utsatt för hardcore häst-mobbing för att jag aldrig riktigt brydde mig. Jag tyckte att de var korkade, jag tänkte att det var synd om dem för att de inte hade egna hästar, som jag. Så jag tog aldrig åt mig.

Borträknat en enda gång. Jag och mina klasskamrater var tio år fyllda, klockan var halv tolv och vi satt propert uppradade i matsalen på Fjällängsskolan där jag alldeles strax skulle få uppleva mitt första ”roliga hästskämt”. Hanna satt mitt emot mig och vi åt kalla hamburgare utan bröd. (Det var alltså tredje vändan vi tagit mat och man fick bara ta bröd de två första gångerna på Fjällängsskolan år 1996.) Hanna skrattade till när hon skar i sitt nötkött och tittade på mig medan hon förde en bit mat mot munnen. ”Haha! Tänk om det är din häst vi äter nu, Erica!”  Jag stelnade till, spände ögonen i henne och omedelbart kom mitt svar, stavelse för stavelse: ”Tänk om jag skulle gå hem till dig nu, och döda din kanin”.

Jag fick mitt livs första kvarsittning den dagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s