Att vrida nacken av en kanin.

Tidigare i dag vann Sverige (aja, Sara Algotsson Ostholt vann väl, om man ska vara korrekt) silver i fälttävlan och skämten om hästar VS pålägg VS McDonalds har både på Facebook och på Twitter skjutits hejvilt genom hashtags, delningar, likes och RTs. Många blir upprörda, en del tar illa upp och vissa känner till och med att de måste stå på sig och försvara alla förtryckta hästar.

Trots att jag halva mitt liv blivit retad pga hästägare rycker jag på axlarna inför glåpord och skämt om hästar. Jag skrattar åt de skämt som är bra, dvs skämt som faktiskt är påhittade efter Dackefejden. Jag har alltid tyckt att det varit komiskt med människor som försökt göra sig roliga över att hästar ”bara skulle vara mat”, att man ”inte ska leka med maten” för att jag tyckt synd om dem. Tyckt att det var tråkigt att de inte visste bättre. Att McDonalds endast använder nötkött, och att man tekniskt sett, inte kan rida på mat.

Jag var ensambarn då jag växte upp. Då mina syskon flyttade hemifrån fick jag min första häst. Han var en, på gränsen till, albino-vit liten ponny, blind på ena ögat och jävligt elak. De andra tjejerna i klassen spelade fotboll, eller ja, hälften spelade fotboll, den resterande halvan ”dansade jazz”. Jag tyckte att det var vansinnigt töntigt med både fotboll och jazz. Men de drev med mig, både fotbollstjejer och fotbollskillar, jazz-tjejer och jazz-killar. (… nej, jag skojar, det var inga killar som dansade jazz. Det var inte okej för killar att dansa jazz då, de skulle de ju dansa breakedance.) Missförstå mig inte, jag hade massor med vänner. Men skojbråken har alltid funnits – kanske blev jag aldrig utsatt för hardcore häst-mobbing för att jag aldrig riktigt brydde mig. Jag tyckte att de var korkade, jag tänkte att det var synd om dem för att de inte hade egna hästar, som jag. Så jag tog aldrig åt mig.

Borträknat en enda gång. Jag och mina klasskamrater var tio år fyllda, klockan var halv tolv och vi satt propert uppradade i matsalen på Fjällängsskolan där jag alldeles strax skulle få uppleva mitt första ”roliga hästskämt”. Hanna satt mitt emot mig och vi åt kalla hamburgare utan bröd. (Det var alltså tredje vändan vi tagit mat och man fick bara ta bröd de två första gångerna på Fjällängsskolan år 1996.) Hanna skrattade till när hon skar i sitt nötkött och tittade på mig medan hon förde en bit mat mot munnen. ”Haha! Tänk om det är din häst vi äter nu, Erica!”  Jag stelnade till, spände ögonen i henne och omedelbart kom mitt svar, stavelse för stavelse: ”Tänk om jag skulle gå hem till dig nu, och döda din kanin”.

Jag fick mitt livs första kvarsittning den dagen.

Att skapa en header.

”I dag smäller det, och jag vill att du ska hjälpa mig med en grej, en header till bloggen, ja, nåt enkelt, bara, om du har lust.”

Dags att starta bloggen. Och sambon skulle få göra en header. ”Nåt enkelt, bara” blir sällan ”något enkelt, bara”. För jag har visst lite svårt att bestämma mig för, ja, ganska mycket saker.

”Det ska vara stor text, men små bokstäver. Tror jag. Kanske utan punkter på i och j. Eller med punkterna under. Vi får se.”

Och så kör vi. Han skriver snabbt ett ”ninjasyster”, i små bokstäver, och markerar texten. Ser efter i Fonts-listan efter ett bra, enkelt typsnitt. Och så börjar resan, olika typsnitt, allt från snobbiga engelska bokstäver till kryptiska meddelanden, Wingdings som man hade glömt bort, bokstäver från loggor som glidit förbi i någon TV-reklam för hundra år sen. ”Där är JOFA’s logga!” utbrister jag. Han mumlar till svar, fortsätter, att med piltangenten, pressa oss vidare genom svarta skriftsymboler. ”Titta! Det där typsnittet ha’rom ju i Sune-böckerna!” Mummel.

”Men älskling. Du förstår väl att jag inte har tid att sitta här och gå igenom alla typsnitt med dig för att du ska säga stopp, backa, backa tillbaka tre steg, eller var det kanske fyra, jag minns inte, stopp, där är den, det där typsnittet blir bra, eller vänta, ta den där som var innan den som jag menar, och att jag sen ska sätta mig och lägga nån skugga som du egentligen inte ville ha men som du sen insåg var bra, vilken  jag valt ut för att du aldrig kan bestämma dig och sen då du får se den färdiga headern rynkar du hela ansiktet och ba att vi kanske ska den som vi tittade på från början, den där som både du och jag har glömt bort.”

Nej. Okej. Han sa aldrig så. Men så här blev det i alla fall.