”Men du ser ju inte sjuk ut?”

Jag var sexton år. Två gånger i månaden bar min pappa in mig på den lilla akuten i Östersund. I början grät jag, men ju fler gånger vi rusade in i den kliniska miljön, desto oftare övergick mina tårar i ilska. Det var ”bara lite mensvärk”. Alla gånger var det ”bara lite mensvärk”. Jag fick tips om att blanda Ipren och Alvedon. Det skulle hjälpa. (Det gjorde det inte.) Jag fick tips om att träna. ”Det är bra att röra på sig!” (Hur? På tårna medan jag krampade i duschen?) Efter milslånga listor av läkare mötte jag en som gav mig ultraljud. Jag hade redan gett upp, men han ville plocka in mig för operation. Två Oxascand, fyra ärr och några timmar senare var det konstaterat. Jag hade Endometrios. Läkaren satte ett sexsidigt häfte i min hand och sa att jag skulle läsa på om sjukdomen. ”Om du vill kunna få barn i framtiden bör du inte dra ut på det för länge, med dina utsikter har du mellan fem och trettio procents chans.” Jag var sexton år.

Nej, jag ser inte sjuk ut. Jag är medveten om det. Och jag har hört det så många gånger att jag har börjat känna mig som en charlatan. Mina smärtor är konstanta, jag har haft dem i flera år, jag är van att det gör ont. Mina konstanta smärtor, jag vet inte var på smärtskalan de ligger. Egentligen. Gynekologerna är chockerade över hur jag hanterar mitt onda. De är inne och tittar på sammanväxningar, cystor och grå partier, min kropp spänns i en båge, men jag känner det inte. Det gör förvisso ont, men inte mer ont än vanligt. ”Det här borde göra ont”, säger specialistläkaren som har runda glasögon på näsan. Jag antar det. Men det här är mitt normalt.

Sambon frågar mig hur ont jag har i dag. Inte om jag har ont, utan hur mycket, för ont har jag. Vi har börjat med en skala från noll till tio, det är enklare så. Noll har tidigare varit mitt normalt, min ihållande, tryckande smärta. Nu har jag lagt min standardsmärta på fyra. Upp till fem kan jag dölja, sen tar kramperna luften ur mig. Ibland låter jag högt. Folk tittar.

Ja, jag försöker dölja smärta. Det är ett beteende jag har gemensamt med väldigt många andra Endometrios-patienter. Vi känner att vi klagar eller har klagat tillräckligt redan, vi vill inte vara belastningar. Dessutom syns smärtan inte på oss, mer än när kroppen inte orkar mer och bara viker sig. Ganska nyligen har jag börjat svara ärligt då någon frågar hur jag mår. Det känns både bra och dåligt. Men likt väl som jag har väldigt smärtsamma perioder har jag mindre smärtsamma perioder. I tre år var jag nästan smärtfri (bara ont under två av fyra veckor). Det kommer och det går. Och det kommer igen.

Jag blöder. I dag har jag blödit i tre veckor. Ibland känns det som en lättnad, ett bevis på att det faktiskt är fel inuti mig. Att jag är sjuk. Förra veckan var jag nära att svimma – halvliggande på ett golv. Den nivån på blodvärde är det Endometrios har tryckt mig ner till. Och jag får inte ta några vitaminer, för de går inte ihop med medicinerna jag äter.

Alltså, Endometrios, ditt as, jag är 28 år. Min lever ska ta hand om rödvin och ogenomtänkt många shots – inte ständigt gruvarbeta med att rensa bland hormoner, paracetamol, ketoprofen, kodein, morfin och lymecyklin. Jag vill kunna ta ett spontant glas rödvin, om jag kan gå ut, utan att, hm, hur många timmar det nu var sedan jag tog medicin? Vågar jag dricka?

”Dold sjukdom” my ass. Tio till femton procent av alla kvinnor har Endometrios. Tio till femton procent av alla kvinnor har livmoderslemhinna vandrande i sina kroppar. Slemhinna som bygger tumörer, fogar ihop tarmar, äggledare och andra organ. Arga snickaren skulle gå i taket om han såg alla fuskbyggen som Endometrios utsätter oss för. ”Dold sjukdom.” När ska Endometrios klassas som den folksjukdom den faktiskt är? Och tas på allvar som som en? Väck mig då.

Men själva Endometriosen är inte den fulaste fisken. I forumet där jag håller till är det någon, minst en, varje månad som blir lämnad av sin partner – för att det är så jobbigt att leva med någon som har Endometrios. Jobbigt att leva med någon som har… alltså, skjut mig. Kräla tillbaka ner i havet där ni hör hemma, era löskokta maneter. Jag har en förstående sambo som gör allt för mig. Vi hjälps åt. För det är ett hopplöst tillstånd, när ens egen kropp vandaliserar sig själv från insidan.

När jag var yngre skämdes jag över diagnosen. Tyckte det var pinsamt att vara trasig och ha ont. ”Det känns som att jag bara är en halv kvinna, och dessutom en jobbig sån”, som någon uttryckte sig i forumet. Mina egna känslor, och att ingen kände till sjukdomen, det fanns ingen kurator eller arbetsgivare som kunde förstå. I dag pratar jag vitt och brett om Endometrios, jag vill upplysa fler och dra ut den här ”dolda” sjukdomen ur skuggan. Så, nu kör vi. Jag sätter det gula bandet på bröstfickan, jag tänker halta in på kliniken så många gånger det behövs och jag tänker vara så jädra jobbig och krävande som situationen fordrar. För jag är sjuk, fastän det inte syns på mig.

Puss,
ninja.

endometriosis
Ja, alltså, jag förstår ju att det är svårt att liksom föreställa sig hur det känns att ha Endometrios men tänk ungefär så här.

bildcredd

Annonser

Jag saknar dig mindre och mindre.

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig
var du än är

Så. Nu sitter jag här, och jag ska vara ärlig för första gången på länge. Det är jobbigt, och jag har handsvett, men… det måste ut, för att jag ska kunna släppa taget. När vi ändå möts här nu, i ärlighetens namn, vill jag erkänna att det varit dig som mina första tankar varje morgon rört, i många år. Varje arla stund den starka morgonsolen letat sig in genom persiennen och puffat på mig, öppnat mina ögon, så har det varit dig jag längtat efter, dig jag vilat tankarna på. Dig jag velat ha. Ditt rus. Din doft. Oss.

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
Det är dags att lägga på
men; att stanna känns så rätt

Det är svårt så här över text, för jag vet att du inte läser. Men jag måste få det ut mig, måste lätta hjärtat och berätta. Berätta att det faktiskt är jobbigt, även om du tror att jag struntar i dig. Att jag bara vänder mig och går, utan att se mig om. Det är fel.

Det har alltid varit du som mött mig i glädjen och i sorgen. Trots att jag vet att du har baktankar och att du alltid gör mig illa har jag varje gång kommit tillbaka, alltid rusat in i din famn och försvunnit i värmen som den erhållit. Det har alltid varit du som tröstat mig, alltid varit du som svept in mig i lugn. Ett visserligen falskt lugn, men, ett lugn. En för stunden tröstande kärlek.

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

I svaga stunder, nu efteråt, känner jag att jag inte uppskattade dig tillräckligt, och jag nära sörjer att vi inte tillbringade mer tid ihop, att vi inte satt uppe längre på nätterna. Att vi inte steg upp tidigare på morgnarna. Att vi inte, sömndrucket och förälskade, hasade ut på balkongen i täcket och andades in den krispigt glittrande morgonluften. Höll om varandra.

Jag har trott att det är du som gjort, och gör, mig till den jag är. Att du är en del av mig. Det är därför vi haft kontakt så länge, det är därför har jag aldrig kunnat släppa taget. Visst, jag har försökt. Jag har försökt lämna dig, försökt strunta i dig… men, jag har alltid landat hos dig, mentalt, var jag än varit geografiskt.

Du är stor som en ande
Och gör mig liten som få
Men du får mig att le som ingen annan
och sjunka lågt, och be om mer

Men anledningen till att jag skriver är att jag vill berätta är att något, så märkbart, inom mig har förändrats. Jag är annorlunda nu. Om du inte tror mig vill jag berätta att jag har rätat på nacken och fått hållning, jag har vänt kappan och känner att, äntligen, äntligen behöver jag inte dig längre. Jag är jag nu.

För, jag älskar någon annan nu, någon som jag älskar mer än dig. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv, det vet du, det har varit roulette och det har varit ”Äh, den som lever får se!” men, nu fungerar det inte längre. Jag har funnit någon jag älskar mer än dig – och vi måste bryta. Vi måste bryta helt. Helt helt.

Nu har jag funnit någon som jag vill leva med länge. Någon som jag vill leva med längre än vad du egentligen vill tillåta.

Så, Nikotin. Du är historia nu.

Att vrida nacken av en kanin.

Tidigare i dag vann Sverige (aja, Sara Algotsson Ostholt vann väl, om man ska vara korrekt) silver i fälttävlan och skämten om hästar VS pålägg VS McDonalds har både på Facebook och på Twitter skjutits hejvilt genom hashtags, delningar, likes och RTs. Många blir upprörda, en del tar illa upp och vissa känner till och med att de måste stå på sig och försvara alla förtryckta hästar.

Trots att jag halva mitt liv blivit retad pga hästägare rycker jag på axlarna inför glåpord och skämt om hästar. Jag skrattar åt de skämt som är bra, dvs skämt som faktiskt är påhittade efter Dackefejden. Jag har alltid tyckt att det varit komiskt med människor som försökt göra sig roliga över att hästar ”bara skulle vara mat”, att man ”inte ska leka med maten” för att jag tyckt synd om dem. Tyckt att det var tråkigt att de inte visste bättre. Att McDonalds endast använder nötkött, och att man tekniskt sett, inte kan rida på mat.

Jag var ensambarn då jag växte upp. Då mina syskon flyttade hemifrån fick jag min första häst. Han var en, på gränsen till, albino-vit liten ponny, blind på ena ögat och jävligt elak. De andra tjejerna i klassen spelade fotboll, eller ja, hälften spelade fotboll, den resterande halvan ”dansade jazz”. Jag tyckte att det var vansinnigt töntigt med både fotboll och jazz. Men de drev med mig, både fotbollstjejer och fotbollskillar, jazz-tjejer och jazz-killar. (… nej, jag skojar, det var inga killar som dansade jazz. Det var inte okej för killar att dansa jazz då, de skulle de ju dansa breakedance.) Missförstå mig inte, jag hade massor med vänner. Men skojbråken har alltid funnits – kanske blev jag aldrig utsatt för hardcore häst-mobbing för att jag aldrig riktigt brydde mig. Jag tyckte att de var korkade, jag tänkte att det var synd om dem för att de inte hade egna hästar, som jag. Så jag tog aldrig åt mig.

Borträknat en enda gång. Jag och mina klasskamrater var tio år fyllda, klockan var halv tolv och vi satt propert uppradade i matsalen på Fjällängsskolan där jag alldeles strax skulle få uppleva mitt första ”roliga hästskämt”. Hanna satt mitt emot mig och vi åt kalla hamburgare utan bröd. (Det var alltså tredje vändan vi tagit mat och man fick bara ta bröd de två första gångerna på Fjällängsskolan år 1996.) Hanna skrattade till när hon skar i sitt nötkött och tittade på mig medan hon förde en bit mat mot munnen. ”Haha! Tänk om det är din häst vi äter nu, Erica!”  Jag stelnade till, spände ögonen i henne och omedelbart kom mitt svar, stavelse för stavelse: ”Tänk om jag skulle gå hem till dig nu, och döda din kanin”.

Jag fick mitt livs första kvarsittning den dagen.

Att skapa en header.

”I dag smäller det, och jag vill att du ska hjälpa mig med en grej, en header till bloggen, ja, nåt enkelt, bara, om du har lust.”

Dags att starta bloggen. Och sambon skulle få göra en header. ”Nåt enkelt, bara” blir sällan ”något enkelt, bara”. För jag har visst lite svårt att bestämma mig för, ja, ganska mycket saker.

”Det ska vara stor text, men små bokstäver. Tror jag. Kanske utan punkter på i och j. Eller med punkterna under. Vi får se.”

Och så kör vi. Han skriver snabbt ett ”ninjasyster”, i små bokstäver, och markerar texten. Ser efter i Fonts-listan efter ett bra, enkelt typsnitt. Och så börjar resan, olika typsnitt, allt från snobbiga engelska bokstäver till kryptiska meddelanden, Wingdings som man hade glömt bort, bokstäver från loggor som glidit förbi i någon TV-reklam för hundra år sen. ”Där är JOFA’s logga!” utbrister jag. Han mumlar till svar, fortsätter, att med piltangenten, pressa oss vidare genom svarta skriftsymboler. ”Titta! Det där typsnittet ha’rom ju i Sune-böckerna!” Mummel.

”Men älskling. Du förstår väl att jag inte har tid att sitta här och gå igenom alla typsnitt med dig för att du ska säga stopp, backa, backa tillbaka tre steg, eller var det kanske fyra, jag minns inte, stopp, där är den, det där typsnittet blir bra, eller vänta, ta den där som var innan den som jag menar, och att jag sen ska sätta mig och lägga nån skugga som du egentligen inte ville ha men som du sen insåg var bra, vilken  jag valt ut för att du aldrig kan bestämma dig och sen då du får se den färdiga headern rynkar du hela ansiktet och ba att vi kanske ska den som vi tittade på från början, den där som både du och jag har glömt bort.”

Nej. Okej. Han sa aldrig så. Men så här blev det i alla fall.